Ulv i fårakläder
Hon är liten och vän och har stora, runda, troskyldiga ögon. Med sitt midjelånga hår och sitt näpna ansikte liknar hon en liten älva.
Men hon flinar förtroligt: "Egengtligen är jag en pojke!" Det heter inte egentligen. Det heter egengtligen. Hon är fem år och vet nu nästan allt.
"När du dör blir du bebis", vet hon. "Jag kan ta hand om dig då." "Och vet du vad det fulaste är man kan göra?" frågar hon mig. Det vet jag inte, även om jag har mina teorier.
"Det fulaste är att slåss", säger Lillan. "Och vet du vad det mest fulaste är som man kan göra?" Nej, det vet jag inte heller. "Det är att ljugas", säger Lillan med uppfordrande indignation. Och så kommer det: "Men vet du vad det allra mest fulaste är, som man kan göra? Det är att STULA!"
Jag samlar anletsdragen. "Alldeles riktigt", instämmer jag. "Det är jättefult att ta ifrån någon det som är dens. (Det blir lite si och så med svenskan i visst umgänge.)
Två minuter senare skriker hon från gården: "Mamma, mamma! Titta vad jag har stulat! En boll!" "Men Lillan då, lämna genast tillbaka bollen…" "Den är min!" ljuger hon då obesvärat. Ljugas hon, menar jag. Nu kommer ägaren till bollen upprörd störtande, och Lillan klipper till honom med en välriktad spark. På två röda minuter har hon begått alla tre kardinalsynderna och kommer in och ger mig en kram…
På dunkla vägar utvecklar små barn något som kan kallas ett samvete ungefär just i femårsåldern. De vet någotsånär vad som är fel - fult! - och känner sig fasligt stolta över den kunskapen. Det fanns omisskännlig stolthet i Lillans röst, när hon förmedlade sina insikter till mig, som hon tydligen ansåg bättre behövande. Ändå gick hon raka vägen ut och gjorde sig skyldig till samtliga förskräckliga försyndelser, som hon nyss hade fördömt med sådant patos, och inte skämdes hon heller - inte ett dugg. Jag fick världens kram, när hon kom in. Hon hade haft så kul, så!
Hur kan nu detta komma sig? Var hon en liten ulv i fårakläder? En kappvändare och hycklare? En ögontjänare med snälla ord i munnen men ett elakt hjärta?
Nej. Hon var bara upptagen med att lära sig saker, begrunda dem och ta dem till sig - vilket inte alls är detsamma som att ögonblickligen omsätta dem i praktiken. För henne fanns det helt enkelt ännu inget samband mellan det hon mödosamt höll på att lära sig och hennes egna handlingar. (Vi vuxna kan ju t ex både veta att vi borde banta och hur man gör - och vräka i oss bakelser i alla fall…) Lillan handlade fortfarande "naturligt"; hon följde sina instinkter och impulser, och de är, som vi alla vet, inte alltid så civiliserade. Vore inte det naturliga t ex att äta med fingrarna i stället för med kniv och gaffel?
Vägen till den civilisation vi lever i med allt vad den omfattar av kultur, normer, idéer, traditioner, vanor, regler för mänskligt umgänge i tusentals, miljontals situationer - är lång. Varje litet barn begår den tappert och tillägnar sig dagligen en regel här, en norm där, en insikt hit, en gräns dit; oavbrutet pågår denna inlärning som är lika mödosam som imponerande. Ty hur frågande står inte vi själva, som ändå är ordentligt vuxna, inför t ex ett främmande språk? Små barn står ständigt inför främmande språk. I alla avseenden. Tänker vi på det? Eller tror vi att de på något mystiskt vis skulle födas som fullfjädrade, egenhändigt inlemmade medlemmar av just den civilisation som vi har behagat göra i ordning här?
En mamma berättade: "Igår var vi bjudna på barnkalas, min tvååring och jag. Där fanns fler barn i hennes ålder. Jag noterade att 90% av alla tilltal till barnen bestod av nej, gör inte si, gör inte så. Inget alternativ gavs. När så barnen hade hällt ut en burk med vackra knappar, kom en mamma stormande och sa argt: Så här får ni inte göra, nu får ni faktiskt städa upp efter er! Förvånade och oförstående tittade barnen på henne. Vad är städa för något? sa deras blickar. Mamman suckade och gick ut. Jag satte mig ner bredvid dem, tog burken och började plocka i knapparna, och gjorde små ploink-ljud samtidigt. De formligen kastade sig över knapparna och vips, var det städat på några sekunder!"
Hur skulle vi vuxna bäst lära oss ett främmande språk? Med hjälp av uppmuntrande instruktioner eller med underkännande kritik? |