Sluta sätta gränser för barnen och börja sätta gränser för dig själv

Att veta hur man ska göra för att få ett fungerande samspel mellan barn och vuxna är inte lätt. Här presenterar Yvonne Sjöblom, familjeterapeut och doktorand i socialt arbete, den danske familjeterapeuten Jesper Juuls idé om att det är de vuxna som ska sätt gränser kring sig själva, och inte omkring barnen.

Emil är tre år och sitter och äter sin tallrik filmjölk vid köksbordet. Mamma sitter bredvid. Han verkar inte speciellt hungrig. Istället för att sätta skeden i munnen bubblar han med filmjölken så att det låter som en motor, brum brum. Vita stänk av mjölken hamnar över hela duken och mamman som sitter bredvid säger, - Nej, fy Emil, du får inte leka med maten! Emil verkar inte höra vad hon säger. Han är helt inne i sin egen värld. Just nu är det bara han och leken med skeden och filmjölken som har hans uppmärksamhet.

Han fortsätter att brumma som en motor med hjälp av filmjölken. Efter en stund tränger mammas röst igenom lekens värld, - Nej, usch sluta nu Emil, om du inte slutar genast så tar jag tallriken ifrån dig. Emil skakar till som om han blir väckt tillbaka till verkligheten. Så brummar han med skeden en gång till och filmjölken hamnar på mammas tröja och på hennes händer. Mamma tar ifrån Emil tallriken med ett ryck och sätter ned honom på golvet: - Tänk att inte du kan lyssna på vad man säger till dig. Du ska lyssna när jag säger att du inte får leka med maten annars går det så här, du får ingen mat. Mamma är arg på rösten och hon håller hårt i Emil som börjar gråta. Han lägger sig ned på golvet och gråter hjärtskärande. Mamma är fortfarande arg och står vid diskbänken för att ta hand om resterna av filmjölken på tröjan.

Emil fortsätter att gråta. Mamma säger att han är trött. Hon försöker få Emil att gå och lägga sig men han rör sig inte ur fläcken. När mamma närmar sig honom slåss han och sparkas. Till slut lyckas hon med att lyfta upp den sprattlande pojken från golvet och lägga Emil i hans spjälsäng och så stänger hon dörren till rummet. Emil gråter fortfarande. Mamma kan höra hans snörvlande genom den stängda dörren och in i vardagsrummet där hon har satt sig för att pusta ut.

Efter en stund tystnar Emil och det verkar som om han har somnat. Men mamma har svårt att koppla av även om hon skulle behöva det efter den senaste dusten med Emil. Hon förstår inte vad som har hänt med hennes lilla gulliga pojke. Varför lyder han henne inte längre som han gjorde tills bara för ett tag sedan och gjorde hon rätt när hon tog tallriken ifrån honom? Går han igenom något nytt utvecklingsstadium eller är det hon som är oduglig som mamma? Är det inte viktigt att försöka vara konsekvent och sätta gränser för barn, frågar hon sig själv. Vad händer annars om man låter barn få bestämma själva? Hennes värsta farhåga är att Emil ska bli odräglig, bortskämd och kanske så småningom till och med en värsting. Det finns många faror som man som förälder måste se upp med i tid. Hon vill inte vara mot sina barn som hon själv blev uppfostrad. Hennes egen mamma och pappa lät henne springa vid för våg utan att hon någonsin visste var gränsen gick.

Gränssättning och självreglering

Det finns nog ingen förälder som inte kan känna igen sig i det beskrivna exemplet och situationen som mamman och pojken hamnade i. Många kan säkert känna igen rädslan för att ha ett barn som inte lyder, inte respekterar de gränser som satts upp och som man som förälder känner att man inte har kontroll över. Den fråga som mamman ställer sig själv och som hon inte heller vet svaret på är: ”Hur ska jag få Emil att respektera de gränser som jag har satt upp för honom?”

Det är många professionella rådgivare i barnuppfostran som under årens lopp pratat sig varma för att barn behöver gränser; att ett av huvudproblemen med dagens barn är att de inte har fått tillräckligt med gränser. Deras ståndpunkt är att barn behöver veta vad vuxna förväntar sig av dem, och att man genom att sätta gränser skapar en trygghet för barnen då de vet vad de har att förhålla sig till. Barn som inte vet var gränsen går testar ofta föräldrarna för att få reda på var gränsen går. Ju otydligare och inkonsekventare vuxna är på att sätta gränser, desto tryggare blir barnet och desto mer testar det föräldern för att försöka att ta reda på var gränsen går. Föräldrarnas uppgift är alltså att visa barnet vilka spelregler som barnet har att rätta sig efter, och det är förälderns uppgift att genom ett konsekvent beteende få barnet att respektera de gränser som föräldern har satt upp. Detta skall förstås göras på ett auktoritativt sätt utan att föräldern kränker barnets integritet eller är maktfullkomlig.

När dessa företrädare för en gränssättande barnuppfostran började höras i debatten var det ofta i polemik med sjuttiotalets attityd till barn som präglades av en låt gå-mentalitet hos föräldrarna. Barnet sågs som en jämlike och skulle utifrån demokratiska ideal inte förtryckas av en föräldraauktoritet. Barnet skulle inte styras utifrån genom föräldrars maktmissbruk som i den gamla auktoritära skolan, utan styras genom ett slags självreglering inifrån. Om barns behov tillfredställdes skapades också förutsättningar för att barn skulle kunna styra sig själv i rätt riktning.

Det var denna självregleringsidé som de nya gränssättarna rasade emot. De menade att barn visst behövde vuxna som hjälpte till att styra och forma barnet. Barn förhåller sig alltid till de vuxna de har omkring sig, oavsett om de vuxna medvetet försöker styra barnet eller inte. Barn som får lite styrning söker för det mesta mer styrning just genom att undersöka var förälderns gräns går. Barn som får mycket och framförallt tydlig styrning blir trygga och välfungerande barn.

Ett nytt tankesätt

Men i ett modernt samhälle där det inte finns en allenarådande auktoritet eller ett rätt sätt att leva på har det gamla sättet att sätta gränser på överlevt sig själv. Det går inte att som modern förälder försöka genomföra ett uppfostringsprogram med hjälp av ett auktoritärt maktutövande eller andra former av manipulationer. Det går heller inte att låta barnen springa vind för våg och hoppas på att deras självreglering ska fungera i alla situationer. Vilken roll skall då dagens föräldrar ha som skall fostra barn i det nya århundradet?

Jesper Juul är en dansk familjeterapeut som har skrivit boken Ditt kompetenta barn. I den beskriver han de nya attityder och värderingar som ett modernt familjeliv i hans mening bör präglas av. Jesper Juul kanske provocerar många när han säger att uppfostran av barn i traditionell mening är förlegad och onödig. Hans vill istället presentera ett nytt värderingssystem för hur man umgås och samspelar i en familj.

Samspelet och samarbetet mellan vuxna och barn bygger varken på maktutövning eller demokratisk likhetstyranni. Jesper Juul hävdar istället att vi bör sträva efter verklig jämlikhet och ömsesidighet med barnen.

Jesper Juul menar inte att det är något fel på det gamla påståendet att ”barn behöver gränser för att känna sig trygga”. Däremot menar han att vi måste lära oss att förstå betydelsen av begreppet gränser som något annat än en samling trafikregler i familjen.

Istället för att sätta staket runt barnet menar han att de vuxna måste börja med att sätta gränser för sig själva; att de vuxna lär sig markera sina individuella, personliga gränser i sitt sampel med barnen. Föräldrar behöver utveckla en personlig auktoritet istället för att utöva ett slags allmän auktoritär makt i sin iver att uppfostra barnen.

Individuella gränser

Hans grundläggande tankemodell bygger på att barn vill samarbeta och att barn hela tiden söker samspel med de personer som finns runt barnet. För att nå framgång i relationen mellan föräldrar och barn krävs en process från att ha en roll som förälder, till att verkligen vara sig själv i förhållande till barnen. Att vara personlig innebär att jag som förälder inte kan gömma mig eller ta skydd bakom en utmejslad roll, utan att jag istället behöver utforska min person. Det vill säga undersöka vem jag är, vad jag tänker och tycker och vilken värderingsgrund jag själv vill stå för. Det innebär att de vuxna lär sig att markera sina individuella, personliga gränser i samspelet med barnen. Att lägga bort den traditionella föräldrarollen är inte lätt alla gånger. Föräldrar kan känna en stor osäkerhet och uppleva att de känner sig vilsna och avklädda i sin nya roll. Men responsen från barnen gör att de snabbt kommer att upptäcka de fördelar som den mer personliga föräldrastilen har. Barnen mår bra av kontakt och kärlek och de upplever att föräldrarna är närvarande på ett helt annat sätt.