Sitter på ett mycket enkelt hotell i kaosets Cebu på Filippinerna. Utanför dörren finns uteliggare som försöker livnära sig på resterna i sophögarna, det är fruktansvärt fattigt, smutsigt och massor av trafik. Trots detta finns en glädje hos dessa människor som jag avundas. Tänk om vi svenskar kunde uppskatta det vi har lite bättre. Människorna här äger ingenting, men ändå verkar de glädjas åt det lilla.
I morgon är det dags för resans höjdpunkt. Då ska vi ska besöka vårt fadderbarn Rina och hennes familj. Vi kommer att bli hämtade vid färjeläget Ormoc av PLAN, vilket förvånade mig. Jag trodde att vi åtminstone skulle få ta oss till deras kontor i Sogod som ligger rätt långt ifrån färjan, men jag har förstått att vårt besök är en stor händelse för alla parter. Ända sedan november 1998 när jag och mina arbetskamrater blev faddrar till lilla Rina har jag drömt om att få träffa henne, och nu är jag här. Jag måste erkänna att jag är lite nervös, vet inte vad jag har att vänta mig, men med det positiva bemötande vi fått från PLAN känns det som om detta kommer att bli en oförglömlig upplevelse.
Jag drog en lättnadens suck när jag satt på färjan, på väg från Cebu till ön Leyte där Rina bor. Här på Filippinerna kan man aldrig vara helt säker, ibland ställs avgångar in utan någon som helst förvarning. För oss stressade svenskar kan det verka oacceptabelt, men här verkar folk ta det med ro. Inte ens en suck – »nä, nä, då tar vi färjan i morgon istället«.
Väl framme i Ormoc blev jag och min väninna hämtade av en mycket positiv Annie från PLAN och chauffören Alan. Vi åkte genom ett fantastiskt landskap med risodlingar kantade av massor av kokospalmer.
Första stoppet gjorde vi i byn Baybay för att närvara vid First Childrens Congress. 400 fadderbarn var inbjudna till detta »läger« där de fick lära sig mer om barns rättigheter. Vilken tur vi hade som fick vara med om det här. Vi fick en vacker blomsterkrans att ha runt halsen och ett plakat över dörren som välkomnade oss långväga gäster. Nyfikna och förväntansfulla gick vi runt i området och träffade barnen i klassrummen. Alla hälsade oss välkomna med sång, applåder och skratt.
Sedan åkte vi vidare söderut mot byn San Fransisco och Rinas familj. Väl framme visade det sig att hela byn hade samlats för att hälsa »de vita« välkomna. Vi träffade underbara, lilla Rina, uppklädd från topp till tå, med halsband och hårspännen som vi skickat till henne tidigare. Hon var fantastiskt söt, men oj, så liten. Att hon snart skulle fylla 8 år var lite svårt att förstå.
Vi blev visade till ett bord vid en scen för att få se på en otroligt genomarbetad show på nästan 2 timmar med sång, dans och tal. Vi blev behandlade som drottningar, med flera personer som fläktade med solfjädrar och skyddade oss från solen med paraplyer. Lilla Rina satt bredvid oss, blyg av all uppståndelse. Efter showen kom många fram och tog i hand, de var otroligt tacksamma för PLAN:s insatser i deras by. Även de barn som inte har någon fadder får ju ta del av bidragen, bland annat i form av nya skolor, material och brunnar.
Med Rina i täten gick vi upp till familjens hus. Efter oss kom säkert 50 nyfikna personer som också ville följa med. I huset träffade vi Rinas mormor och morfar. Hennes föräldrar bor inte i byn, de är skilda och har nya familjer. Morfar Emilio hade precis kommit tillbaka efter att ha hämtat kokosnötter till oss, dagen till ära.
Vi blev inbjudna till deras veranda, där det bjöds på bananer och kokosmjölk, medan folk – stora som små – stirrade, viskade och fnissade runt omkring oss.
Efter en mysig pratstund blev vi visade runt i deras hus, bestående av ett litet rum, två sovrum och ett kök. Köket var av absolut enklaste sort, med en eldstad och tre kastruller. I köket fanns husets enda möbler, ett bord med fyra stolar.
Sedan fick vi se »trädgården« med hönor och kycklingar överallt, katter och familjens enda ko. Familjens stolthet är den nya toaletten, ett för oss mycket enkelt utedass. PLAN har hjälpt familjen att bygga det med bidrag från oss och jag blev så stolt när jag såg hur mycket detta betydde för dem. Var fjärde familj i byn har inte ens ett utedass, så Rina och hennes familj har det ganska bra.
Vi hade köpt en nallebjörn och två böcker till Rina, Törnrosa och Rödluvan. Böcker som vi själva drömde oss bort i när vi var små och som vi hoppas att Rina kommer att uppskatta lika mycket som vi gjorde. Nallebjörnen släppte hon inte överhuvudtaget under tiden som vi var där.
Det blev två underbara dagar ihop med Rinas familj och mötet var en känslomässigt otrolig händelse, med både skratt och tårar. Jag kommer aldrig att glömma det fantastiska besöket på södra Leyte. Jag kommer heller aldrig att glömma synen av Rina när hon satt på verandan med nallen i famnen, nöjd med sin nya kamrat.
Jag är otroligt stolt över att kunna hjälpa henne och hennes familj. Till alla er andra faddrar därute vill jag bara säga: försök att åka och hälsa på ditt fadderbarn du också!
Vill du veta mer klicka här och gå vidare till Plan International hemsida! |
