Eva Lindström är egentligen bara fyra och ett halvt år gammal. Men ingen har upptäckt det - även om vem som helst som ser hennes böcker borde förstått detta sakernas tillstånd för länge sedan.
När man träffar författaren och tecknaren med samma namn, upphovskvinnan till succérullarna Limpan är sugen, Lutning och Äventyrspizza - ingen över sju minuter lång - förstår man att hon egentligen aldrig lämnat barndomslandet, även om hon i vuxenlandet måste betraktas som medelålders.
När filmerna paketerats i en videoask rubriceras de som småbarnskultur, men Eva Lindströms säregna fantasi och knäppa figurer är, som tur är, ingen exklusiv småbarnsangelägenhet. Kortfilmerna blir gärna kult när de visas på filmfestival.
- Det ska vara corny, är Evas konstnärliga motto. I en liten lägenhet med balkong över det mälarvatten som lite längre bort blir innanhav, har hon sitt hem och sitt ritbord. Från detta ritbord som är synonymt med företaget Eva Lindström Bild har det kommit åtta egna böcker och ett 20-tal som hon illustrerat åt andra.
När tre av hennes berättelser skulle bli film på initiativ av producenten Lisbet Gabrielsson, tyckte hon att det var "fascinerande och lite skrämmande".
Liksom kollegan Lars Klinting tycker hon att skillnaden mellan bok och film är oerhörd.
- Ser man en film blir man liksom lamslagen av bilderna som väller fram.
Limpan är sugen, en bilderbok utan text, blev en helt annan historia som film, en sorglustig historia om en stadig falukorv och sen sällskapssugen hund. Eva Lindströms var själv ansvarig för Limpans förvandlingsnummer. Hon använde sig av så kallad cut-out-teknik, "klippdockor" av originalet som fotograferas av och fogas ihop i en stiliserad rörelse.
- Jag tycker bättre om den tekniken än traditionell cell-animation, kanske helt enkelt för att det ligger närmare mitt sätt att måla och min ursprungsidé.
Cut out-tekniken är också enklare, om än lika tålamodsprövande. Lutning, den första filmen som är två minuter lång, tog exempelvis fyra månader att färdigställa.
- I princip är det bara två knäpp per exponering, men den ena figuren i Lutning har ju ett lite …epileptiskt rörelseschema, så det blev mer komplicerat.
Det epileptiska uppstår i den tävlan som är filmens poäng: vem kan luta sig mest (utan att falla). Pojken som utmanar den ointresserade flickan vevar frenetiskt med armarna - och vinner sin pyrrhusseger.
Så länge det bara gäller att flytta gubbar framför kameran och exponera är Eva Lindström sin egen iscensättare. Men när det gäller åkningar, zoomningar och mer krävande "action" tar hon hjälp av animatörerna Lotta Geffenblad och Gun I Jacobsson och Hamid Navim.
Från början var berättelserna en-sides-serier - bara "Limpan är sugen var bok". När jag ber henne beskriva sitt typgalleri och sina figurer säger hon:
- Tjocka. Snälla. Troskyldiga. De är liksom förvånat korkade. Förundrande. Det tycker jag är ett sympatiskt sätt att vara på. Eva Lindström själv verkar varken korkad eller troskyldig. Snarare snäll och förundrad. Och fräknig. Sina egna berättelser karaktäriserar hon som raka och konventionella.
- Ja, men det är ju den där vanliga historien från A till Ö, säger hon, och verkar förundrad över att de kan betraktas som egensinniga eller vildvuxna.
Hellre då fåniga. Eller, som sagt, corny.
- Jag tror min humor ligger i nivå med en sexårings, ungefär. Men egentligen är det ålderslöst. Fast jag vet att många barn gillar det jag gör och uppskattar min sorts humor. Med tanke på det stora och strömlinjeformade utbudet av rörliga bilder för små barn tycker Eva att hennes viktigaste bidrag på denna marknad är det personliga som går emot likriktningen.
- Berättelserna måste ha ett personligt uttryck, det får inte vara för simpelt, helt enkelt. Några som helst pedagogiska ambitioner har hon inte - "man lär sig ändå något jämnt" som hon säger.
- Min enda ambition är faktiskt att det ska vara kul! Sen är det förstås bra om det dyker upp något annat i det kuliga, något vemodigt, kanske.
Kortisen Lutning och "långfilmen" Äventyrspizza (5 minuter) är hennes favoriter. Den senare är en surrealistisk utsvävning i pepperonirött om pizzan som växer sig större än världen, som kanske är världen - eller ett Röda Tomathav på vilket man kan färdas med kanot och stöta på fientligt sinnade oliver. Att se filmerna med publik beskriver hon som en kick.
- Det är härligt när publiken garvar och Lars Göran Persson (skådespelaren som är röst i alla filmerna) har precis rätt tonläge, det blir en extra dimension med hans nonsenssnack i Äventyrspizza, till exempel.
- I en biosalong kan så många olika stämningar byggas upp, beroende på publiken. Någon garvar, flera hänger på…
När Eva Lindström själv kollar på animerad film ser hon gärna engelska Wallace & Gromit eller amerikanska South Park. En särskild favorit är finska nall-animationen Urpo & Turpo.
- Där är pedagogiken så corny att den blir kul! De där nallarna gillar jag verkligen, de är så där tappade i tillvaron. Eva Lindström har slutfört arbetet på en ny bok, En fågeldag, om fågelsyskonen Bosse och Lena. När jag besöker henne arbetar hon med illustrationer till en världsmusikbok för barn, med texter av journalisten Kalle Tiderman. Jag undrar förstås om det kommer fler filmer från ritbordet i Gröndal.
- Jag vill gärna göra en originalfilm, något som inte utgår från en av mina böcker. Annars är det så lätt att bli förslavad av mig själv, att jag försöker "retuschera" boken. Det ger förstås större frihet att utgå från en helt ny idé.
|
