Lek är vårt första möte med glädje. Lek är vår allra första erfarenhet av att det går att förvandla livet, få det skimra och lysa. Minns du dina första lekar? Minns du hur det kändes när du satt inne i din allra första koja t ex? En filt över ett bord… en lampa därinne…känslan av att sitta som i ett lysande varmt litet bo… Det är livsviktigt att barn får leka. Det är genom leken vi lär oss att det går att bygga upp ett varmt inre rum som en motkraft till rummet därutanför. Det finns i Sverige en lekforskare - en enda - som när hon reser runt och föreläser nästan bara talar om det där inre rummet.
-Jaa! säger Birgitta Knutsdotter Olofsson, när jag talar till människor som ska arbeta med barn, då tycker jag det viktigaste av allt är att få dem att minnas. Det där HÄRLIGA. Jag vill få dem att minnas så mycket att de känner: å-å-åh, jag vill bara träffa ungar direkt nu och dra dem med mig in i leken, jag bara längtar att få kasta mej ut i mitt arbete…
Leken förtrollar världen
Varför är lek så livsviktig? Vad är lek? Vad är det barn håller på med när de leker? I leken förtrollar de världen omkring sig. Med egen kraft går de ut ur den här världen och in i en annan. I lekens värld, inom lekens trygga ram, kan allt hända - utan att det händer på riktigt.
- Människor som upplevt det här, fortsätter att leka hela livet, säger Birgitta: Tänk på Astrid Lindgren! Som leker sig igenom sömnlösa nätter, ligger och fantiserar att hon bor i en liten stuga där hon tar emot hemlösa och olyckliga och frusna barn, lägger ved i en sprakande brasa, stoppar om dem på riktigt skönt i sängen.
Birgitta har skrivit boken Lek för livet, den och är en genomgång av internationell forskning i ämnet. Men innehåller samtidigt egna minnen, funderingar och bilder ur livet. Lek börjar enligt Birgitta redan på skötbordet. En dag ler barnet mot oss och vi tycker det är så underbart att vi gör allt för att få se det där leendet igen. Vi blåser på magen, leker att en myra kommer, nafsar i tårna. Och det dröjer inte länge förrän barnet svarar på leken och själv tar initiativet till den här speciella kontakten.
Det här sättet att vara - att skoja och jollra och killa på magen - är väsensskilt från vanliga smekningar och omvårdnad. Och det är just här vi anar lekens väsen.
Leken har ingen direkt praktisk funktion. Leken är inte inriktad på något konkret resultat. Leken är motsats till prestation men leder till kompetens.
Den kommer ur lust och den tänder lust, kontakt och glädje.
Barn tar på sig ett lekansikte för att markera att nu går vi in i lekens värld, nu är inte det du ser det det synes vara. Små pojkar som bråkleker har inget av det sammanbitna, kroppsspända som riktigt arga pojkar har. De ser påfallande glada ut i ansiktet, de slåss med öppen hand, de är mjuka och avslappnade i kroppen. Lek har väldigt mycket med humor att göra. Med leende, skratt, avslappning. Lek har inget med konkurrens, spänning, fiendskap att göra.
Men varför leker då barn?
Ibland har det sagts att leken är ett arbete. Barn leker för att lära sig leva. De tittar på de vuxna och sedan leker de affär, skola, mamma-pappa-barn, sjukhus. För att lära sig de roller de en gång ska leva i själva.
- Jaa, säger Birgitta, det är en del av sanningen. Vi vuxna samtalar om vad vi upplevt och hört. Barn har inte språket i sin makt. De leker. Lek är deras sätt att konkret göra världen begriplig, att filosofera, att bemästra sina känslor och pröva nya angreppssätt. Med fantasins hjälp går de in i helt andra världar. Och de andra världarna görs mer besjälade, mer lysande än den alldeles konkreta, vardagliga värld vi har omkring oss. Jag kan ännu precis minnas min tidiga barndom när vi lekte och lekte. Just känslan, när helt prosaiska föremål, stenar, kottar en liten koja mellan två buskar, plötsligt fick en hemlighetsfull glans, fick liv och liksom en djupare mening.
- Men visst kan man säga att leken i högsta grad lär oss leva också. Lek är ju att pröva på olika saker utan att egentligen vara med om dem. Om en liten flicka leker mamma prövar hon inte bara på att vara mamma. Hon förstår också sin egen mamma bättre genom att leva sig in i rollen. Leken är ju också ett sätt att leva ut känslor. Jag kan till exempel leka föräldralös. Och på det sättet få vara med om att mista mamma och pappa - utan att mista dem på riktigt.
- Alltihop handlar om att transformera verkligheten efter sina egna behov. Titta bara på en treåring! Man kan precis se det ögonblick hon eller han går in i lekens värld. Plötsligt blir ögonen beslöjade, man riktigt ser att nu är hon inte här längre, hon är någon annanstans. Rösten börjar mumla, otydligt, lågt. Hon ser rakt igenom dig. Sen - plötsligt - är det som om hon vaknar igen. Då är kökets väggar kökets väggar och ingenting annat. Och om du inte märkt det utan försöker blanda dig i leken säger hon förnärmat: Jag leker inte längre.
- När man leker tränas föreställningsförmågan. Man föreställer sig något som inte är här och nu. Man skapar rika inre bilder. Som när man försjunker i en bok och ser allt framför sig. Eller går upp i en musikupplevelse. Eller skapar något och låter sig sugas in i den upplevelsen med hela sitt väsen. Ju tidigare och ju oftare man har fått vara med om det här, desto lättare har man att sedan hela livet fortsätta leka, fantisera, skapa. Och desto rikare upplever man sig som människa.
Birgitta Olofsson har också forskat om under vilka betingelser kan lek blomstra? Vilka leksaker behövs? Och viktigast av allt: hur ska vi vuxna runt barnet förhålla oss? Hon besökte daghem, den miljö där många barn tillbringar stor del av sin tid. I ett års tid tittade hon på barnen, lekarna och de vuxna.
- Daghemmet var lugnt och trivsamt. Inga scener, få konflikter, men tråkigt, säger hon. Överallt talas det om att leken är livsviktig. Och särskilt viktig är den fria leken. Men jag såg faktiskt väldigt lite av utvecklad lek. Jag drog ut med bilden av min egen glimrande barndom på näthinnan. Och minnet av tretton år som hemmamamma med tre intensivt lekande barn och massor av goda skratt. Men vad såg jag? Jo, barn som vankade, irrade, lekte korta snuttar och verkade gå i någon sorts evig väntan.
- Jag tycker bara själva den yttre utformningen av många daghem säger en del om hur lite vi vet om lekens väsen. Alla ungar, människoungar som djurungar, älskar små utrymmen. Små prång, små kojor, små mysiga ställen där man kan tränga sig in. Men hur ser våra dagis ut? Jättestora ödsliga lekhallar med bara ribbstolar och skumgummimadrasser. Gjorda för att rusa runt i. Sen finns det ett rum där man antingen äter eller pysslar, målar, lägger pussel, gör pärlplattor. Det enda utrymmet som är gjort för lek, rollspel, fantasi är dockvrån. Och dockvrån är alltid upptagen. Den är älskad.
Vuxna stör ofta barnen i deras lekar
Men det allra tydligaste tecknet på att vi vuxna glömt, tycker Birgitta, är att vi så ofta stör barnen i deras lekar. - Tänk dig att två barn dragit sig undan i dockvrån. "Och då var du mamman och jag pappan", säger den ena för så uttrycker sig barn ofta när de leker. Efter en stund ser man hur de fått det där frånvarande uttrycket i ansiktet. De är någon annanstans, allt är förvandlat, de talar oavbrutet. Kommer då en vuxen och rycker upp dörren och ropar: VAR ÄR LISA? Då är förtrollningen bruten. Då är man bryskt tvingad tillbaka till verkligheten. Just låtsasleken är så oerhört lättstörd. Vi visar så lite respekt och lyhördhet. Jag anser att om en pojke sitter och leker rymdskepp i en låda och det är dags för mellanmål är det helgerån att komma och skrika: "Nu är det mellanmål!" Varför inte servera mellanmålet i rymdskeppet? Vad är viktigast, att det är rent och praktiskt och snyggt eller att barnen får allsidig träning och dessutom härliga barndomsminnen?
- Men det här sättet att störa ser man hela tiden på dagis. Man avbryter och avbryter tills ungarna ger upp. Hur det här känns, hur plågsamt det är kan man förstå genom att tänka sig att man själv sitter i sin skönaste läsfåtölj, helt uppslukad av en underbar bok. Och det ideligen kommer människor och ropar: HAR DU SETT LISA? Nu ska vi gå UT! Nu ska vi STÄDA UNDAN. Då ger du upp till slut. Då tänker du: NÄÄ, jag struntar i den här boken. För jag får inget sammanhang. Och precis så är det med barn. De ger upp. De slutar leka, stänger dörren till fantasins värld.
- När jag var på dagis skrev jag hela tiden dagbok, fortsätter Birgitta. Vad gjorde barnen egentligen? När jag tittar igenom den dagboken ser jag att det ideligen står: ALLMÄNT STRUL. Och då menar jag inte att barnen rusar runt och skriker och bråkar. Jag menar att de inte gör någonting. De går runt och vankar. Och väntar. De vet att det inte är någon idé att börja på en lek för de blir ändå avbrutna.
- De riktigt små barnen lyckas göra något. Därför att för dem räcker det med korta lekstunder. Det räcker att gå in i dockvrån och lyfta lite på lakanen, stoppa om dockorna lite. 3-4 -åringarna börjar också ofta på någon liten lek för det räcker med en halvtimme för dem. Men de äldre barnen gör ofta ingenting. De sitter och läser lite på trekvart. De bygger lite med lego, kollar runt lite. Hänger, slänger, hoppar lite.
Daghemspersonalens åsikter
Nu vet Birgitta precis vad daghemspersonalen skulle svara. Det är omöjligt att det skulle kunna vara annorlunda skulle de säga. För verkligheten på ett daghem är att man är sönderjäktad av allt man ska göra. Små barn ska matas, bord ska torkas av, barn ska kläs på och av, barn ska ut, barn ska in. Och hela tiden kommer det föräldrar och hämtar och lämnar och vill få prata en stund och hela tiden ringer telefonerna.
- Just det, säger Birgitta. Och det är där det ligger. Jag anser att den enkla förändring man skulle göra är att avsätta en person till allt det där springet. Och en till att bara finnas till för barnen. Sitta ner. Sprida ro. Vara den där trygghetsskapande gestalten som är förutsättningen för all lek.
Birgitta Olofssons absolut viktigaste slutsats av studierna är den vuxnes betydelse för barnens lek. Allt det vi spontant gör med små barn har betydelse. Vi pussar Nalle god natt, vi smakar på låtsasmat, vi säger "stig in" när barnen knackar på dörren, hälsar och är överdrivet artiga, rollspelar. I början är den vuxne den bästa lekkamraten.
De flesta av oss har väl tänkt precis tvärtom. Är det något vi inte ska göra så är det att blanda oss i barns lek. Vuxna ska inte försöka vara barn. Vad vi ska göra är att ge material och utrymme och förutsättningar för lek. Men själva ska vi dra oss tillbaka.
Men det är inte alls så, menar Birgitta. Tvärtom, en lekglad vuxen är det mest stimulerande som finns för barns lek.
- Det är klart, om man är hemmaförälder med några få barn och deras kamrater, då kan de leka mycket själva. Men om man har en större grupp barn, då krävs vuxenhjälp. Och det är här man gör så fel på många daghem. Man bara släpper barnen och tror att allt ska gå bra.
Lekmiljö som fungerar
Det finns en lekmiljö som Birgitta ansett verkligen fungerar. Och där hon själv kände: Här skulle jag vilja vara liten! Det var antroposofernas Waldorflekskola, Solgården.
Inom Waldorfpedagogiken betonas just hur viktig den vuxnes närvaro är. Små barn lever i den vuxnes utstrålning. Det finns inget så trygghetsskapande och i och med det stimulerande för barns fantasi som en vuxen som rofyllt sitter ner och är intensivt själsligt närvarande. På Waldorflekskolorna betonar man hur viktigt det är att man inte håller på med något som upptar ens tankar för mycket när man är med barn. För då är man inte själsligt närvarande vuxen som sitter ner och gör något praktiskt, stickar, syr, snickrar, det är det bästa lekstöd som finns.
- Där har ju verkligen antroposoferna kommit på något fundamentalt, säger Birgitta. Allting hos dem visar att de minns vad barndomen var. Jag kommer ihåg en gång på en Waldorflekskola när en pojke råkade välta ut en balja med såpvatten efter att alla barnen sysslat med dockklädstvätt på morgonen. I stället för att då omedelbart rusa efter en trasa så sa den här fröken: Å-å-åh, har ni sett? Hela hallen ser ut som ett hav! Då leker vi skeppsbrott!
- Men jag skulle vilja gå ännu längre än antroposoferna. Och säga: Jag anser att den vuxne ibland ska ge sig in i leken. Vi ska inte styra. Inte ta över. Men precis lika mycket som vi tillför våra barn ett riktigt språk genom att tala mycket med dem så gör vi lekarna fylliga och utvecklingsbara genom att tillföra dem det vi kan.
- De barn som lärt sig leka och som leker bra tillsammans ska man inte störa. Snarare skydda dem från andra barns och vuxnas intrång. Men andra behöver hjälp. Jag kan ta ett exempel. En dag på dagis var det en pojke som plötsligt sa rakt ut: Kom till min restaurant! Om då ingen reagerat, om bara några barn kommit vankande, vad hade det blivit? Förmodligen ingenting. Nu sa en vuxen i stället: O, så trevligt! Men får jag sitta i trädgården, det är så vackert väder? Och kan jag få se på matsedeln? Pojken blev alldeles till sig! Han började skriva på ett papper: Spagäti. Plätar. Och de andra barnen kom rusande. Men jag ser ingen spagetti på min tallrik, sa den vuxne. Då började de klippa spagetti i papper, långa, ringlande remsor. Och måla andra papper orangea och klippa ut runda plättar.
- Och det är så här det blir, när en vuxen leker med. Det blir så rolig lek! Leken kan utvecklas därför att den vuxne tillför så mycket information.
Så här skulle min förskola se ut
- Tänk! säger Birgitta och ser plötsligt lika drömmande ut som de där 3-åringarna i dockvrån. Jag kan precis se framför mig den förskola jag skulle vilja bygga upp om jag fick bli förskolefröken. Jag skulle börja med att dela upp hela den stora lekhallen i tusen små vrår. Med hjälp av bokhyllor och lätta skärmar skulle vi kunna bygga upp vrår för rymdresor, landskap med djur, för att leka skola, för att leka sjukhus, för affär, - allt efter barnens påhitt. Sen skulle jag aldrig be barnen städa undan totalt efter lek utan precis bara så att det såg aptitligt ut. Men med allt det viktiga kvar, så att det bara var att fortsätta nästa morgon.
- Jag skulle inte skaffa många färdiga leksaker. Utan snarare små roliga grejor, på loppmarknad. Och så massor med köksredskap, tänger, korkskruvar, trattar, burkar, påsar, tidningspapper, stenar, kottar, träbitar, klister, färger….
- Barn älskar ju "fina" saker. Sådana som glittrar. De älskar allt som det är något särskilt med, som man bara får ta fram ibland. Därför skulle jag ha ett särskilt skåp för de där fina sakerna. Och de skulle ligga vackert och lockande på röd sammet: en pärlbroderad aftonväska, en tung fin lackröd bil med dörrar som gick att öppna, en rosa havssnäcka, en ask med hemliga saker, en fin guldknapp…
- Sen skulle jag sällan ha samling och bara sitta rakt upp och ner och tala. Jag skulle till exempel kunna tala genom en docka. Och så skulle jag ha en träkista med hemligheter i. För jag tror inte vi nog kan ta vara på barns starka känsla för stämning, hemligheter, det där lilla extra.
- Det värsta är bara, säger Birgitta och ser bister ut igen, att sådan här forskning aldrig tas riktigt på allvar. Jag anser att lek och konst kommer ur samma källa. Men precis som konsten kommer leken i kläm i vårt rationella samhälle. Vad är det man gör på dagis när man någon gång sätter sig ner med barn? Jo, man håller på med pedagogiska övningar. Men jag anser inte alls att vår uppgift är att påskynda utvecklingen! Vår uppgift är att göra varje stadium så rikt som möjligt.
- Jag menar att man verkligen skulle gå ut och tala om för alla som har med barn att göra att de måste skapa möjligheter för barns lek. Det handlar om att vända en tradition, att börja vara på ett helt annat sätt med barn. Men det är som om inga myndigheter ser det här som särskilt viktigt. Äsch, barn…lek det är ju bara något gulligt.
- I själva verket är det livsviktigt! Vi kan bara tänka oss en barndom där den mesta tiden går åt till det här tomma, håglösa vankandet. Den här väntan. I ett rum som ser ut som en tom hall av något slag.
- Men det som ändå ger mig hopp är att jag märker att fler och fler människor på mina föreläsningar faktiskt upplever väldigt starkt det jag säger. Vissa människor är som blanka, kalla limpor. De förstår ingenting, det man säger tänder inga minnen, inga känslor alls.
- Men förvånansvärt många reagerar väldigt positivt. Nästan som en aha-upplevelse. Jag skulle kunna ägna mig på heltid åt att bara resa runt i landet och tala om det här, så stark är efterfrågan.
- Det ger mig faktiskt lite hopp.
Text: Kerstin Ljunggren
Foto: www.goda-fen.se
|
