–Svenska barn mår bäst i världen!

Sveriges barnombudsman Louise Sylwander ger en annorlunda bild av barnens situation än den som ofta förmedlas i massmedia. Där duggar rapporterna tätt om magont och huvudvärk bland skolbarn och ungdomar, barn i förskoleklass som bajsar på sig på grund av stress. För att inte tala om mobbning, misshandel, sexuella övergrepp och barn som skadar varandra.

Louise Sylwander grundar sitt uttalande på inhemska och internationella studier, som i sin tur bygger både på statistiska jämförelser och på barnens egna utsagor.

–Allting måste sättas in i sitt sammanhang, säger hon. Om vi tittar på internationella jämförelser utifrån de indikatorer vi har på välfärd, till exempel spädbarnsdödlighet, fattigdom och utbildningsnivå, ligger Sverige i topp.

–Även när man frågar barnen själva hamnar Sverige högt upp på listan. Vartannat år görs en internationell studie där barn och ungdomar får svara på frågor som rör deras hälsa och välbefinnande. Här svarar mellan 80 och 90 procent av de svenska barnen att de mår bra, att de är friska, och är nöjda med sin vardagstillvaro.

Man kan alltså säga att levnadsvillkoren för de flesta barn och unga i Sverige är goda. Deras hälsa är god, de har vuxna som bryr sig om dem, de har rik fritid och en vardag där de för det mesta upplever att de bemöts med respekt för sina rättigheter.

Även i ett historiskt perspektiv har barns och ungas uppväxt- och livsvillkor till mycket stor del förändrats till det bättre. Vid förra sekelskiftet kunde barnens villkor vara mycket hårda. Spädbarns- och barnadödligheten var stor och barnen levde ofta under otrygga förhållanden. Det var mycket vanligt att ett barn miste en eller båda föräldrarna innan de var myndiga, barnarbetet var utbrett, våld förekom ofta och aga till och med rekommenderades i lagen.

Även om majoriteten av Sveriges barn mår bra i dagens samhälle gäller det förstås inte alla, och alla barn och unga i Sverige växer inte upp under lika gynnsamma förhållanden.

–Det finns barn som far illa i Sverige, konstaterar Louise Sylwander. Det kan till exempel röra sig om barn och unga som lever i svåra familjeförhållanden, med misshandel, missbruk eller psykisk sjukdom. Det här är dock inget nytt, det har tyvärr barn i alla tider gjort.

Men det är inte fastslaget att de här problemen skulle ha ökat.

Louise Sylwander tar barnmisshandeln som ett exempel. Enligt tillgänglig statistik, bland annat en färsk rapport från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, finns inga tecken på att barnmisshandeln i Sverige har ökat. Däremot har andelen anmälningar om barnmisshandel ökat. De här uppgifterna har ibland föranlett rubriker om den ökande misshandeln av barn. Det samma förhållande gäller sexuella övergrepp mot barn, där antalet anmälningar har ökat.

–Att antalet anmälningar har ökat kan stå för något som är bra, nämligen att vi kommer närmare mörkertalet. Det är inte lika svårt för att barn idag att tala om att det får stryk hemma, som det var för tjugo år sedan, och det är inte alls lika svårt för andra att anmäla. Det gäller även sexuella övergrepp. Därmed inte sagt att alla som borde anmäla gör det, eller att alla barn som behöver hjälp söker hjälp. Men vi har kommit en bit på vägen när det gäller det tabubelagda. Barn har en större kunskap om sina rättigheter, de läser om de här frågorna i tidningen, ser på TV och hör om det i skolan, säger Louise Sylwander.

Att Sveriges barn generellt sett mår bra betyder inte att vi kan slå oss till ro och lämna frågor som rör barn och deras hälsa och välbefinnande därhän. Mycket kan fortfarande bli bättre. Under senare år har också barns psykiska hälsa börjat uppmärksammas mer.

– För 20 år sedan pratade vi fortfarande mycket om fysisk hälsa. I dag är vi mer inriktade på den psykiska hälsan och ohälsan, både bland barn och vuxna. Det här är något vi kan se i alla välfärdsländer. Frågor om välbefinnande blir viktigare i ett samhälle där man har klarat av den materiella standarden och de brister som gäller fysisk hälsa och miljö. När de grundläggande problemen med att få mat för dagen är avklarade, då börjar människor komma in på mer existentiella problem och frågeställningar – vad är meningen med livet, varför finns jag till? Människor i välfärdsländer tenderar att få psykiska problem som man överhuvudtaget inte uppmärksammar och pratar om i fattiga länder.

Mycket tyder på att den psykiska ohälsan och de psykosomatiska besvären ökat under senare år.

–Den här utvecklingen hör samman med den samhällsutveckling och det informationssamhälle som vi har idag, konstaterar Louise Sylwander. Om industrisamhället ställde höga krav på kroppslig begåvning, så ställer det nutida samhället stora krav på intellektuell och social begåvning. Har man suttit med intellektuellt arbete en hel dag får man andra symtom än om man hade haft ett fysiskt ansträngande arbete. Huvudvärk och magont är symtom som man får om man är överstimulerad eller utarbetad intellektuellt. Här ser vi bara början av en problematisk samhällsutveckling.

Utvecklingen påverkar även våra barn och unga. De undersökningar som vi tidigare refererat till i artikeln visar också att samtidigt som de flesta barn svarar positivt på allmänna enkätfrågor om trivsel och hälsa är det en allt större andel som uppger att de har olika psykosomatiska besvär, som till exempel magont, huvudvärk och andra stressrelaterade symtom.

Skälen till den här ökningen kan vara flera. Dels påverkas barn och unga precis som de vuxna av det alltmer intensiva och hektiska tempot i samhället, och en tillvaro som präglas av många intryck från media och ett stort antal kontakter med människor i olika grupper och sammanhang.

Dagens och framtidens krav på teoretisk utbildning innebär också för många en ökad press på barnen. Louise Sylwander nämner gymnasieskolan som exempel:

– I dag tvingas alla att gå i gymnasiet. Det finns inga alternativ för dem som inte är studiemotiverade, för dem som är mer praktiskt lagda. Vi har fått ett samhälle där inte längre fysisk kroppsstyrka premieras. I dag är det intellektuell och social kompetens som krävs för framtidens yrkesliv – inte stora starka karlar.

Även om de stora barngrupperna kommer att klara av det här, kommer vi att ha andra grupper som drabbas. Vi kommer att få se en utslagning av de barn som inte har förutsättningar intellektuellt, socialt och emotionellt att hantera skolan eller den framtida arbetsplatsen.

Louise Sylwander har också en hel del kritik mot dagens skola när det gäller uppkomsten av psykisk ohälsa och "illabefinnande" bland barn och unga.

– Det är inte så att merparten av de barn som i dag uppvisar psykosomatiska symtom far illa i sina hem. Det är de verksamheter som barn tar del av utanför hemmet som inte är organiserade på ett sådant sätt att de ger välbefinnande för barnen. Det är tråkiga och stökiga miljöer, tråkiga miljöer i korridorer och på skolgårdar som inte stimulerar, stora bullriga matsalar, inga möjligheter att dra sig undan och vila och reflektera och sitta i smågrupper, eller möta de vuxna i samtal och reflektion. Sådant ger psykosomatiska symtom med huvudvärk och trötthet och ont i magen, och kan i förlängningen ge ångest och depression. Det är alltså i de flesta fall inte barnen som är sjuka, det är miljöerna runt omkring dem som inte är utformade utifrån barnens behov. Ännu allvarligare är det när skolan ska ta emot de yngre barnen, för de är ännu sämre rustade för dåliga miljöer.

– Skolan var från början inte skapad för barnens utan för samhällets skull. Den skulle få bort barnen från gatans tiggeri och ge utbildade medborgare. Synsättet att skolan är till för samhällets behov och inte för barnens har ännu inte riktigt försvunnit, trots att det gått ett halvt sekel. Eleverna och deras behov står inte i centrum i dagens skola, säger Louise Sylwander.

Det barnperspektiv hon efterlyser i skolan anser hon däremot finns i förskolan.

–Förskolan är en mer modern skapelse. Den formades i en tid då vi hunnit få ett barnperspektiv. Det fanns en kunskap om barns behov som redan från början kom in i förskolans arbetssätt. Skolan borde präglas mer av den här kunskapen och det här arbetssättet.

Skolan har också till stor del bidragit till det som Louise Sylwander kallar "normaliseringsprocessen" och som ytterligare ökar pressen på barnen.

– Normaliseringsprocessen började i mitten på 1800-talet, då vi fick en allmän folkskola. Det var först då som samhället började samla in barn och studera dem i grupp. Nu kunde staten, med hjälp av läkarvetenskapen, ha kontroll över och jämföra barn i samma åldersgrupp. Självklart har detta i hög grad bidragit till att öka kunskapen om barn, deras utveckling och behov. Men definitionen på normalitet har smalnat av mer och mer. I början av 1900-talet fanns inte alls samma krav på barnen för att de skulle anses normala. I dag kan vi se att många barn blir "utslagna" från den här normaliteten. De som inte klarar sig i skolan anses som mer eller mindre avvikande.

Men förväntningarna och kraven på det "normala" finns även ute i samhället i övrigt, utanför skolans värld. Inte minst finns de hos barnens föräldrar.

– För barn och unga handlar det i dag mycket om prestationer, att lyckas, att vara snygg, att vara perfekt. Det är vi vuxna som bidragit till det. Så fort barnen avviker på något sätt, bråkar för mycket eller har läs- och skrivsvårigheter, eller anses lite annorlunda på något sätt, ses de som problem. Vi har skapat en hjälpapparat som bidrar till synen på det perfekta barnet som ska ha den perfekta utbildningen. För att hårddra det så kan man säga att barnet blir ett slags projekt som skola och föräldrar försöker skjuta framför sig. Allt ska vara så bra som möjligt. Så fort något avviker från det så ses också barnet som avvikande.

Den utveckling som vi sett under 1900-talet, då både föräldrarna och samhället i stort alltmer satt barnen och deras hälsa och välbefinnande i fokus, har alltså även en baksida.

–Vi måste vara väldigt medvetna om att ju mer fokus vi sätter på barn, även om det är med utgångspunkt att hjälpa och stödja barnet, så utsätter vi dem även för mycket som inte gagnar dem, säger Louise Sylwander.

Den starka viljan att ge barnen allt det bästa man förmår, att de ska få all tänkbar stimulans för sin utveckling, att de inte ska "missa" något, för att de ska "lyckas" i sina framtida liv, kan innebära en stor press för både barnen och föräldrarna.

I den situationen ligger det nära till hands med det dåliga samvetet, för allt det man som förälder borde men inte lyckas ge sina barn.

Detta är också något som enligt en nyligen presenterad avhandling i hög grad präglar nordiska föräldrar i dag.

– Vi får alltid höra att vi är dåliga föräldrar, att vi inte har tid med våra barn, att vi inte pratar med dem. Men det är inte sant. Vi tillhör världens bästa föräldrar. Vi har mycket kunskap om barn. Vi är medvetna och engagerade. Vi slår dem inte, vi lyssnar på dem... Men vi är inte mer än människor. Inget barn kan få ha sina föräldrar på heltid, alltid, eller aldrig få höra ett hårt ord – så är ingen förälder skapt.

En bidragande orsak till den press och det dåliga samvete som många föräldrar känner kan vara de krav som man upplever från de professionellas sida, från pedagogerna i barnomsorg och skola.

Louise Sylwander anser också att pedagogerna ofta är alldeles för hårda mot föräldrarna.

–De professionella är ute efter det optimala. De vill det bästa – vilket förstås är bra på många sätt. Men när man vet så väl vad som är bäst blir man nog ganska kritisk, när man ser att föräldrarna inte riktigt motsvarar det här. Jag vet att många föräldrar känner sig ganska stressade av de krav som de professionella ställer.

Louise Sylwander refererar till det kända begreppet "good enough", "tillräckligt bra", som myntades av barnpsykiatern Winnicott.

–Det inte finns något som heter det perfekta föräldraskapet. Men den stora gruppen föräldrar vill jag påstå är tillräckligt bra. De flesta undersökningar visar också att barnen är väldigt nöjda med sina föräldrar och att de vill uppfostra sina barn på samma sätt. Så jag tror att det vore bra om vi vågade släppa lite på kraven. Kanske skulle vi också fokusera mer på att vara med våra barn, istället för att göra så mycket. Det skulle både vuxna och barn må bra av. Även de professionella inom barnomsorg och skola borde slappna av lite grann och fundera över vad som är "tillräckligt bra". Svenska barn har det bäst i världen, och både pedagoger och föräldrar kan leva med vetskapen om att vi faktiskt gör ett bra jobb.