Allergi bland barn och ungdomar är ett stort och snabbt växande problem i vårt samhälle. Under de senaste 150 åren har det skett en mycket stor ökning av allergierna. Vart tredje till vart fjärde skolbarn och ung vuxen har i dag någon form av allergi. Pollenallergi är vanligast och drabbar tio till 15 procent, därefter kommer pälsdjursallergi med fem till tio procent. Astma förekommer hos fem till åtta procent i alla åldrar. Bland skolbarn med astma är cirka 50 procent allergiska mot pälsdjur.

Samtidigt som alltså många barn är allergiska mot pälsdjur är sällskapsdjur en mycket vanlig företeelse i vårt samhälle. Man räknar med att cirka hälften av alla barnfamiljer i Sverige har sällskapsdjur. I dessa familjer finns ofta fler djur av olika raser, där pälsdjur som hund, katt, kanin och marsvin hör till favoriterna.

Många som har erfarenhet av sällskapsdjur vet hur mycket positivt kontakten med djuren kan innebära, inte minst för barnen. För det första skänker sällskapsdjuren en stor glädje till sina ägare. Flera forskningsresultat visar också på djurens positiva betydelse för barns utveckling, ur såväl sociala, känslomässiga som fysiska aspekter. Det finns alltså många skäl till att vi ska ha ett samhälle där det finns möjlighet att ha sällskapsdjur. Men det innebär också att alla som väljer att skaffa sällskapsdjur har ett särskilt ansvar att göra vad de kan för att underlätta tillvaron för de barn och vuxna som är allergiska eller riskerar att utveckla allergi mot pälsdjur. I det sammanhanget är kunskap om allergier, om hur de uppkommer och hur man kan förebygga besvär, till stor hjälp.

Djurens stora betydelse för barns utveckling och den källa till glädje och välbefinnande som de utgör, ger oss också anledning att fundera över vilka möjligheter till kontakt med djur som finns för barnen, även för de som är allergiska.

I dag bedrivs ett intensivt och omfattande forskningsarbete om allergier, både kring uppkomsten av allergi och behandlingsmetoder. När det gäller medicinering har man gjort enorma framsteg de senaste åren och utvecklingen går snabbt framåt. Men om vad som i grunden orsakar den stora ökningen av allergier och hur man på bästa sätt kan förebygga uppkomsten av dem råder det fortfarande osäkerhet. Olika forskningsresultat ger också motsägelsefulla besked. Så tyder till exempel resultaten från en nyligen genomförd undersökning på att småbarn som växer upp i nära kontakt med pälsdjur kan utveckla en ökad motståndskraft mot att utveckla allergi mot pälsdjur. Den rådande meningen bland experterna har dock under de senaste åren varit att man så långt som möjligt ska undvika att exponera framförallt små barn för pälsdjursallergen.

Oavsett orsakerna kan vi alltså konstatera att många barn idag är allergiska mot pälsdjur. Det finns också mycket kunskap om hur dessa barns allergiska symtom och besvär kan motverkas och minskas.

Vad kan vi då göra för att hjälpa de pälsdjursallergiska barnen, i ett samhälle där det vimlar av pälsdjursklädda sällskapsdjur? Och vilka möjligheter finns det för de allergiska barnen till en positiv kontakt med djur?

Hur ska man till exempel förhålla sig när det gäller att skaffa sällskapsdjur, om det finns någon i familjen som är allergisk eller ligger i riskzonen för att utveckla allergi?

Tony Foucard, allergiexpert och överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, hör till dem som vill mana till försiktighet.

– Om någon i familjen har någon typ av allergiproblem, till exempel pollenallergi med snuva, ögonkatarr eller astma, ska man inte ha pälsdjur, åtminstone inte så länge barnen är små, eftersom risken att barnet ärvt allergianlag är ökad. Har sedan barnet inte visat några tecken på astma eller allergibesvär upp till skolåldern, så är barnets benägenhet att utveckla allergi inte särskilt uttalad. Då kan det vara rimligt att chansa. Men man måste vara medveten om att chansningen kan slå fel. Det kan till och med hända att den pollenallergiska föräldern blir allergisk mot djuret, säger Tony Foucard.

Tony Foucards rekommendation innebär dock inte ett absolut och ovillkorligt nej till pälsdjur i familjer med allergi.

En viktig grundprincip vid pälsdjursallergi är att försöka undvika att få in pälsdjursallergen i den inomhusmiljö som det allergiska barnet vistas i. Däremot är det inte lika farligt att barnet kommer i kontakt med pälsdjur utomhus. Detta öppnar för möjligheter att ha utomhusdjur, som kanin, minigris eller får.

Tony Foucard nämner utekaninen som en möjlighet till och med för ett barn som är måttligt allergiskt och som längtar efter ett eget djur. Här gäller dock vissa restriktioner: när barnet handskas med kaninen ska det ha skyddskläder som det kan hänga av sig ute. Det viktiga är att allergenet inte kommer in i bostadshuset. Samma princip gäller med kompisar som har hund eller katt eller som rider: de ska byta kläder innan de kommer in i huset hos ett allergiskt barn.

Om man följer den här grundprincipen är det till och med möjligt för ett allergiskt barn att rida.

– Om barnen eller ungdomarna inte är alltför svårt allergiska, kan de få fortsätta med hästkontakten – om de ser till att all ryktning sker på stallbacken och inte inomhus, att alla ridkläder förvaras på annan plats än i bostaden, att transporten kan ske så att allergenet inte kommer in i familjens fordon. De här restriktionerna gäller även syskon till allergiska barn. För det allergiska barnen gäller dessutom att de tar förebyggande medicin så att de inte får besvär. Vidtar man dessa åtgärder så behöver hästkontakten inte leda till någon försämring. Däremot behöver man inte uppmuntra dem som är starkt allergibenägna att bli intresserade av att börja rida, säger Tony Foucard.

Sen är det förstås inte alla sällskapsdjur som har päls eller fjädrar. För de allergiska eller allergibenägna barnen finns även många andra djur att välja mellan, som olika slag av reptiler, amfibier, fiskar och insekter.

Principen om att hålla pälsdjursallergenet borta från inomhusmiljön gäller även offentliga barnmiljöer som förskola och skola. Här finns mycket vi kan göra för att underlätta för de pälsdjursallergiska barnen.

–Skolan är vårt största problem i dag, konstaterar Tony Foucard. Av de skolbarn som har astma är merparten pälsdjursallergiska. Och i skolan exponeras man för mycket pälsdjursallergen.

I en undersökning i Linköping samlade man damm från golvet, bänkarna och borden i klassrummen. En analys av dammet visade att inte fanns så mycket pälsdjursallergen på golvet. Men på stolar och bord fanns det nästan lika mycket hund- och kattallergen som det finns i hemmet hos dem som har hund eller katt.

– Det här stämmer väl med vår erfarenhet. De som har astma och är djurallergiska måste börja ta cortison när de börjar skolan. Allergenet i skolan ger en lågdosexponering under en lång period. Dosen är inte så stor att alla barn får akuta besvär, men det påverkar slemhinnorna lite, dag för dag, och gör dem mer infektions- och reaktionsbenägna.

En rejäl satsning på städning skulle vara mycket effektiv för att få bort en stor del av allergenet, men läkarna talar oftast för döva öron. Man skyller på kostnaderna. Vissa skolor har dock infört veckostädning i klassrummet. Lärare och icke-allergiska barn hjälps då åt att torka stolar och bänkar. Nog låter det väl som en mycket rimlig och lättgenomförd åtgärd, som förutom att hjälpa de allergiska klasskamraterna, även kan ha många andra vinster för samtliga elever. En annan enkel åtgärd för att förbättra situationen vore att återinföra gamla tiders rastregler: Ut med alla barn på skolgården och upp med fönstren för ett rejält korsdrag.

Förskolan är en annan offentlig miljö där det finns anledning att fundera över allergifrågan. För svårt allergiska barn finns allergisanerade förskolor eller familjedaghem, speciellt anpassade efter de enskilda barnens behov. Men för de övriga vanliga förskolorna kan vi utgå från samma principer som tidigare nämnts: undvik att få in pälsdjursallergen i huset.

Det innebär att personal som har pälsdjur hemma ska komma till jobbet med kläder som är fria från pälsdjursallergen. Man kan även säga till barn som har pälsdjur att de inte ska klappa och krama djuret det sista de gör innan de går till förskolan, så att de inte kommer med en massa pälsdjursallergen i kläderna. Föräldrarna ska ha information om att barnen ska komma i så "rena" kläder som möjligt.

–Det är kanske hälften som lever upp till detta, men det är bättre än om ingen gör det, säger Tony Foucard.

Hur går det då med att hålla husdjur i förskola och skola?

Precis som när det gäller sällskapsdjur i hemmet finns alla möjligheter att ha inomhusdjur som inte har päls eller fjädrar. Idag är det också relativt vanligt att en förskola eller skola håller sig med utomhusdjur som höns eller får, som en del i natur och miljöundervisningen. Sammantaget kan alla dessa djur ge många möjligheter till positiva upplevelser och erfarenheter för både allergiska och icke-allergiska barn.

Förutom djurkontakter i hemmet, förskolan och skolan, finns även många andra tillfällen då barn kommer i kontakt med djur. Det kan till exempel handla om när man ska hälsa på hos släktingar och vänner som har sällskapsdjur, eller helt enkelt att man möter en hund eller katt när man är ute och rör sig i närsamhället. Hur man ska hantera de allergiska barnens möte med pälsdjur i dessa olika sammanhang måste avgöras från fall till fall.

– Graden av pälsdjursallergi kan variera från lindrig till mycket svår. Respektera därför alltid den enskilda allergikerns synpunkter, säger Tony Foucard.

Kunde flickan klappa hunden?

Låt oss återvända till exemplet med den allergiska flickan, som jag tog upp inledningsvis. Kunde jag låtit henne klappa min hund Sigge? Vilka faktorer skulle jag ta hänsyn till i just den här situationen?

För det första visste jag inte hur allergisk flickan var mot hundar. Om hon var mycket svårt allergisk skulle en allergisk reaktion kunna utlösas även med ett avstånd på några meter. Om flickan däremot var måttligt allergisk hade det kanske gått att klappa Sigge lite försiktigt. Om hon då undvek att få hundhår på kläderna och om hon sedan gick raka vägen hem och tvättade händerna hade riskerna minskat ytterligare.

Eftersom jag inte kände flickan och visste hur allergisk hon var, kunde jag alltså inte uppmuntra henne att komma närmare och klappa hunden.

Men oavsett hur allergisk flickan var hade jag kanske ändå kunnat göra något för att förbättra hennes förhållande till hundar – och i förlängningen undvika att hon utvecklade hundrädsla. Kanske hade hon kunnat stanna en bit ifrån och tittat på när Sigge gjorde några konster och sedan fått kasta en bit hundgodis till honom? På så vis hade jag kunnat visa att hundar kan vara snälla och roliga, och att man inte behöver vara rädd för dem eller tycka illa om dem – även om man är allergisk mot dem.

En sådan erfarenhet och insikt skulle säkert kunna bidra till att göra livet lättare och roligare för både henne och andra pälsdjursallergiska barn.