"Det bästa ur två världar"

Mamma från Mars… så känns det ibland. Speciellt på den stora dammiddagen där förutom de närmaste väninnorna man även möter mer avlägset bekanta väninnor. Den endast flyktigt bekanta väninnan lägger huvudet på sned och frågar bekymrat:

– Cariiina hur mååår du?

– Ja tack bra!

Och jag tänker; varför utgår du automatiskt från att jag har anledning att må sämre än du?

I dagens moderna jämlika samhälle, åtminstone är det mer jämlikt vad gäller möjligheter att skaffa sig jämlika utbildningar och arbeten, vad är det som säger att vi människor förutsättningslöst antas må bättre om vi lever i en traditionell kärnfamilj? Jag lever inte i en traditionell kärnfamilj (som ni säkert redan gissat) men jag brukar ofta tänka att jag har verkligen fångat det bästa ur två världar. Jag har tidigare haft ett långt förhållande som förvandlades till äktenskap och sedan följde allt som sedan ska följa i form av hus, bilar och barn. Den där bilden man har av vad man ska göra som vuxen, lyckad människa, åtminstone de yttre tecknen. Men på insidan då?

Som kvinnan i relationen gick jag in för min roll helhjärtat och till 100 procent i och med det att vi beslöt att nu är det på allvar, nu ska vi bli en riktig familj. Till viss del har nog vi kvinnor ett antal medfödda gener och mamma-/ hustru-rolls-hormoner, men också ett nedärvt beteende som gör att det oftast är vi som går ner i arbetstid och flänger som torra skinn mellan arbetet, dagmamman och hemmet med ett antal tunga matkassar på släp. Det är oftast också vi som tar på oss huvudansvaret för att det är välstädat hemma, att kläder tvättas och stryks och att maten står på bordet, helst innan Bollibompa börjar. Detta trots att vi kanske i många fall har lika kvalificerade arbeten som våra partners.

Den första och starkaste känslan som slog mig efter att den värsta turbulensen lagt sig, när allt praktiskt var på plats och fungerade efter vår separation, var ärlighet. Vad skönt det var att plötsligt kunna leva mer ärligt mot sig själv. Vad jag menar är att nu för tiden lyssnar jag mer till vad min egen inre röst säger. Jag är inte så låst i den gamla traditionella bilden av hur allt ska vara för att man utåt ska anses uppfylla kriterierna för en lycklig, lyckad människa. Det finns större utrymme för spontanitet och vad jag faktiskt känner för att göra.

Någonstans, för mig själv, slog jag hål på en gammal traditionell myt och uppfattning som jag tidigare haft. Uppfattningen att allt är lyckligt bara man har ordnat allt efter tidigare generationers mönster – bilden av kärnfamiljen, där jag bakar bullar och min man är försörjaren (och den som kör den roligaste bilen). Jag upptäckte att jag lurat mig själv lite. Jag vet ju att jag tycker att det är precis lika tråkigt att städa och stryka och att jag faktiskt tycker att det är kul att köra bil (och helst då den av bilarna med mest drag i).

Nu väljer jag bil med drag (jag behöver inte längre vara den som väljer den mest praktiska bilen om jag inte vill det). Tyvärr är det fortfarande precis lika mycket tvätt och strykning (några svårstrukna skjortor färre, faktiskt!) men jag slipper ta den praktiska bilen! Det här ska bara ses som ett exempel på när jag tycker att jag lever mer ärligt mot vad jag vill och inte anpassar bort stora delar av mitt jag bara för en gammal traditionell bild (inget ont i att anpassa sig i övrigt i en relation, förstås).

Skild, ensamstående mamma. Finns det något som låter mer deprimerande och bedrövligt än det? Bilden man ser framför sig är den av en stackars lågutbildad, lågavlönad, utsliten, bitter och besviken kvinna som hankar sig fram i livet, utan några större förväntningar på det utan bara försöker överleva och få allt att gå ihop. Förmodligen mår heller inte de stackars barnen särskilt bra (de kan ju absolut inte må lika bra som de i kärnfamiljen, det är otänkbart) och troligen är hennes högsta önskan att lyckas fånga in en man som kan återföra henne till "normallivet", det vill säga kärnfamiljen.

Men tänk om det inte är så då? Tänk om man till och med kan tycka om att leva själv med barnen. Säkert passar många ensamstående kvinnor in på ovanstående beskrivning, men … se dig omkring och svara på om inte stora delar av den beskrivningen passar lika bra in på kvinnor som lever i kärnfamiljer.

Dags att avliva en myt alltså. Själv var jag, i mitt kärnfamiljliv, inte mer upplyst än de flesta i min förutfattade uppfattning av ensamstående kvinnor med barn – de stackarna, tänkte även jag då. Ta bara begreppet ensamstående, det låter ju som om man är ensam mycket då, ett ganska tråkigt ord. Sällan har jag haft så mycket utrymme och kraft och lust att umgås med mina vänner samt ta de chanser som ges att utöka vänkretsen som nu.

Jag har alltså haft anledning att revidera min uppfattning. Ett tag undrade jag om det var någon slags självbevarelsedrift som gjorde att jag tolkade allt positivt och blundade för nackdelarna … men: Nej, jag trivs verkligen med upplägget på mitt nuvarande liv. Det är ingen lovsång till att envist stå och hävda att man klarar sig själv och inte behöver/vill ha män i sitt liv – det är inte det frågan gäller, men relationer kan se ut på olika sätt. Jag tror att jag är klar med rollspelet i den traditionella kärnfamiljen och det är inte säkert att man måste kliva ur kärnfamiljen för att inse det, kanske bara öppna ögonen och kanske ännu mer den där delen av örat som lyssnar inåt.

Jag tror att insikten att jag klarar av det jag vill klara av och att jag vågar lita på min kapacitet har gjort att mannen i mitt liv kommer att vara älskad bara för den han är och inte för att jag behöver honom för att klara vissa saker eller för att tycka att livet är kul och meningsfullt. Vi kommer kanske alltid att ha två adresser, kunna välja när vi vill leva tätt, tätt och när vi vill bli betraktade som två individer, inte alltid som par.

När man kombinerar det bästa ur två världar då, som jag nämnde inledningsvis, hur lever man då för att få vardag såväl som fest att fungera? Barnens pappa och jag delar helt rättvist på vårdnaden om våra barn, Jesper och Hanna (7,5 och 4,5 år). Ingen av oss vill avstå från dem mer än vi måste, vilket är ett bra utgångsläge och ett positivt dilemma, inte alla förunnat.

Vi försöker att vara lyhörda och anpassa vår omvårdnad så att vi tar hänsyn till barnens välbefinnande så mycket som möjligt och just nu fungerar varannan vecka bra. När barnen var yngre hände det vissa perioder att "mammaabstinens" kunde inträda tidigare och då anpassade vi periodernas längd efter det.

När barnen är hos mig lever jag ett intensivt familjeliv. Det behöver egentligen inte förklaras närmare, ni vet vad jag menar. Hämtning, lämning, stress från jobbet (alltid lite dåligt samvete för sena ankomster och tidiga avfärder med jobbet och omvänt förhållande till dagmamman), middag, röja undan, saga och röja undan, pust i säng.

Så ser det ut i stora drag i alla fall. I mindre drag har jag sett till att jag har tid för barnen, både kvantitet och kvalitet, den tid jag har att spendera med dem vardag som helg. Övertiden på jobbet klarar jag av veckan innan eller veckan efter, eller i värsta fall framför datorn när barnen har somnat. Detsamma gäller sociala arrangemang där inte barnen kan följa med, som sportaktiviteter och liknande. Strykningen kan få samla damm till förmån för att bygga lego eller byta klänningar på Barbie. De ostrukna kläderna ligger ju (tyvärr) kvar där även nästkommande vecka.

Jag tycker att jag och barnen (liksom barnen med sin pappa) har en nära och bra relation med varandra, och trots att det ibland känns som en evighet innan vi träffas går det bra. Jesper ringer nästan varje kväll till mig (och omvänt när han är hos sin pappa) och säger godnatt och småpratar lite om dagen, Hanna flikar in en oftast mycket kort resumé av dagen (av typen: I dag hade jag en rosa klänning gonatt nu har jag inte tid att prata längre). Jesper vill ibland prata länge och ibland bara höra rösten och säga gonatt. Det viktigaste för dem tror jag är att de känner att man är tillgänglig och inte så långt borta, att man finns där när de behöver en.

Barnens födelsedagar har vi alltid firat tillsammans, allt från att smyga på morgonen med tårtan till att leda lekarna på kalaset. Liksom allt som har med dagmamma, lekis, skola, fotbollsträning och så vidare att göra. Det har känts viktigt att ha en bra och fungerande relation för barnens skull (råd: om stridsyxa använts under separationen så gräv ner den och ta fram fredspipan så fort som möjligt – det vinner framför allt barnen på, men även vi vuxna). Det vore en lögn att påstå att barnen tycker att vår familjekonstellation är den bästa lösningen, deras högsta önskan är förstås att ha båda sina föräldrar under samma tak och därmed ha tillgång till dem samtidigt. Men som näst bästa alternativ fungerar detta väldigt bra. Både jag och deras pappa är ju väldigt måna om att vara desto mer tillgängliga och närvarande den veckan som barnen är hos oss.

Min vecka när barnen är hos sin pappa liknar ganska mycket livet som det var innan jag blev mamma. På ett sätt ett slags vattenhål när jag bara kan vara jag, lite själviskt så där.

Först kändes det nästan som en förbjuden tanke att erkänna att jag faktiskt kunde njuta även av dessa dagar utan ögonstenarna omkring mig. I början var det svårt att njuta alls när barnen inte var hemma, det kändes bara onaturligt. Mamma utan barn – det var allt annat än njutningsfullt. Men när jag insåg att barnen mådde bra och hade roligt även fast inte jag fanns i närheten utan att de då passade på att leka sådant som pappor är bättre på (brottas och sånt eller om man är enda dottern – linda pappa runt lillfingret) så kopplade jag av.

Jag kan unna mig att ha ett rikt vuxensocialt liv den här veckan. Fyller på mina jagbehov i form av att träffa nära och kära vänner eller utöka vänkretsen eftersom det är lätt att tacka ja till sociala och kulturella evenemang den här veckan. Jag har helt enkelt kul på ett annorlunda sätt den här veckan än när jag har kul med barnen. När barnen är med är ju alltid deras behov så mycket viktigare än mina och de får, helt självklart, störst utrymme. Nu kan jag unna mig att, själviskt och utan ansvar för någon annan än mig själv, vara spontan och göra det som faller mig in, göra det jag vill göra. Här ryms, förutom att umgås med vänner och ta något gott efter jobbet, också bio, konserter, fest, en spännande flirt kanske, en kväll hemma i soffan med tekoppen och boken, och så den där strykningen förstås.

Jobbet får också det utrymme det behöver under den här veckan. Ingen stress för att hinna avsluta för att passa olika tider – jag arbetar så länge jag behöver för att skapa utrymme för en i största möjliga mån stressfri kommande vecka på jobbet när jag behöver ha kortare arbetsdagar för att hinna umgås med barnen så mycket som möjligt. Nyckelorden här är framförhållning och prioriteringsförmåga – en svår konst.

Jag, liksom barnen, laddar olika uppsättningar batterier våra olika veckor och vi mår bra av att innehållen i båda våra veckor. På ett sätt är det ju ett lite "schizat" liv men när man ser att barnen mår bra (vilket ju är en förutsättning för att man själv ska må bra) så tillåter man sig att njuta även av den tid som man inte har barnen hos sig – då blir det den bästa av två världar i mitt, ovetenskapliga och egentolkade, tycke. Då växer man; lär sig att byta däck själv – och märker hur nöjd man blir efter att ha klarat av det (och har snabbt glömt vilka fula ord man rabblade när inte bultarna ville släppa!), tar det där dykcertifikatet man inte tidigare var säker på att man skulle klara av eller reser land och rike runt med ensamt vuxenansvar för två barn och upptäcker hur fantastiskt bra det går – hur jag tror vi alla växte med uppgiften (svårigheten att hitta huset vi hyrde i Sydfrankrike, Hannas vurpa i Åre som ledde till att ett stygn fick sys i läppen eller den långa resan för att komma till Phi Phi öarna).

Vi lever inte i en traditionell kärnfamilj men det är bra ändå. En vän sa att han tyckte att våra barn fick uppleva så mycket olika saker; att med sin pappa få dra iväg en vecka och tälta på Gotland, uppleva Pippiland i Småland och sådant, medan med mig få uppleva fjäll- och utlandssemestrar (våra respektive semestrar brukar se ut så ungefär varje år) och barnen får ju då följa med på allt vi företar oss.

Ett är i alla fall säkert, att även i den "bästa av två världar" så är tillvaron upp och ned ibland och erbjuder inte varje dag tillfällen till att filosofiskt tycka att allt är fantastiskt och perfekt, precis som i "kärnfamiljsvardagen" men det är definitivt dags att ta kål på uppfattningen om den stackars ensamstående mamman med de stackars skilsmässobarnen". Det går inte att generalisera den typen av familj lika lite som det går att generalisera "kärnfamiljen". Så det så!!