Att befinna sig högt upp i Eiffeltornet gör inget större intryck på en femåring. Inte ens när man, stående högt över marken med människor som små prickar på marken, plockar fram mobilen och ringer och hälsar till farfar och mormor föds någon förundran i femåringens medvetande. Betydligt mer förundrad blir hon när jag berättar min egen saga om jätten Birger - som jag berättat i tusen varianter - och hans vän skatan som beger sig till Paris för att träffa sina gamla jättevänner Pantagruel och Gargantua. Birger ställde sig på en kulle utanför Paris och ropade på sina vänner när han märkte att kullen började röra sig; det var Gargantuas mage. När de där tre jättevännerna nu ställer sig runt Eiffeltornet blir det betydligt intressantare.

Jag minns inte vilka de sagor var som min mor berättade för mig; allt jag minns är hennes röst, särskilt hennes med låg röst framsjungna vaggsånger. När jag själv nynnat vaggsånger för ett mycket litet barn har jag ofta tyckt mig höra min mors röst ljuda inuti min egen: jag vaggar mig själv tillbaka till barndomen och känner mig inombords egendomligt varm och vidöppen för rena, klara känslor som strömmar fram och åter. Den vuxna rösten som anstränger sig att tala med ett barn men - om det ska fungera - måste tala med barnet inom sig: den dialogen präglar ju hela vårt sätt att vara människa!

Vi läste inte mycket barnböcker i mitt barndomshem. Knappt alls, vad jag kan minnas. Det var på sin höjd serietidningar som gällde; Kalle Anka och 91:an. Min far berättade antagligen inte en enda saga för mig. Berättelser för barn berättas med kvinnoröster: så har det förmodligen - och tyvärr - varit i eviga tider. De vuxna männens röster kom från längre håll, de vände sig till varandra och som barn lyssnade man till dem bokstavligen talat underifrån, inte liggande i jämnhöjd bredvid dem i sängen.

I vuxen ålder har jag ibland avundats medelklassen när de ur bokhyllor eller vindsutrymmen hämtar fram gamla nötta sagoböcker de fick som barn. De bläddrar i böckerna med skimrande ögon. Språket som ljuder i dem hämtar tillbaka barndomsminnen: Ansiktsuttryck och röster hos dem som läste högt ur böckerna eller om det var sommar eller vinter. Ibland står även något svunnet födelsedagsdatum präntat på försättsbladet. Själv står man där med ett stort hål inom sig.

När jag själv blev pappa till en dotter och började läsa barnböcker för henne var det som om portarna till min egen barndom slogs upp. Varenda kväll ser jag fram mot den där halvtimmen när jag läser ur en bok, eller när jag tidigare på kvällen kanske sätter mig bredvid henne i soffan för att se en video. All tid jag genomlevt drar ihop sig, blir till ett nu som jag plötsligt - och underligt jämlikt - delar med mitt barn. Jag tänker med tillförsikt på det världshistoriska faktum att min röst ofta når henne inte ovanifrån, utan i jämnhöjd.

På kvällen, när man är lite sömnig, uppstår den bästa berättarsituationen. Drömmarna redan på väg hit från det undermedvetna, tyst i lägenheten, ur böckerna stiger världarna fram. Rösten ställer naturligt in sig på rätt våglängd, rätt tonfall. Ja, man sänker rösten, blir lite hemlig, som om vi tjuvaktigt tillsammans nu ska till att kika in i något som pågår alldeles intill. Den jag läser högt för är naturligtvis också mig själv. Det är aldrig försent att ha en läsande barndom.

Hur kan en gammal sliten och nött trähäst som rör sig upp och ner - med usel musik skrällande i dåliga högtalare - göra ett barn så sällsamt lyckligt? Vad är det för berättelse barnet snurrar runt i där det sitter med blicken på en och samma gång inåtvänd och fäst i fjärran? Vinkandet till föräldrarna, som står på fasta marken någon meter bort, kommer som från en båt som passerar en bra bit från stranden. Vart galopperar de vita hästarna? Man får aldrig veta det, hur många gånger man än frågar. Det ilar ju inte ens i magen när man åker karusell och den vuxne har för länge sedan glömt bort varför karuseller var så fantastiskt.

Varför älskar barn att gunga?
Är det för att marken rusar bort och mot dem och för att de blir hängande där med kropparna fria?
Är det för något arkaiskt minnes skull - långa dagsvandringar över savannen?
Allt detta verkar strömma ur samma källa som de bästa sagorna.

Under de år jag arbetade som litteraturkritiker var det uteslutande vuxenlitteraturen jag förhöll mig till. När jag nu ombetts skriva något om barnböcker märker jag att jag inte har några ledstänger alls att hålla mig i. Jag kan inte sortera in Alfonsböckerna, Astrid Lindgrens berättelser, Lennart Hellsings ramsor eller Nalle Puh i någon litterär ordning. Texterna svävar utan avsändare, utan hemort i någon litterär stamtavla eller kanon som jag spontant kan förhålla mig till. Det beror både på att jag inte har någon barnbokslitteratur i huvudet sedan min egen uppväxt men lika mycket på att det idag knappast finns någon medveten och ständigt pågående litterär diskussion kring barnböcker. Fortfarande har denna litteratur låg status. Så här är det: Plötsligt finns bara Roald Dahls D.V.J. där. Jag har inte minsta begrepp om vad han brukar skriva för barnböcker och jag vet inte vilka andra barnboksförfattare han kan tänkas likna. Den enastående berättelsen om den där hygglige jätten - som nyss smög sig in i trädgården i Buckingham Palace med den lilla föräldralösa Sophie gömd i det ena av sina väldiga höron - väller fram ur det enorma kraftfält av berättelser som existerar kring varje barn, eller snarare i banden mellan barnet och den vuxne.

Numera, när jag erfarit berättarkraften i all denna barnlitteratur, kan jag ibland tycka att det är där den karnevaliska gnistan överlevt: Det enda ställe där människan är hel och där förhoppningen om ett annat liv och en lyckligare värld pulserar i själva berättandet. Modernismen glömde bort att den som ger sig ut på en resa till sist alltid längtar tillbaka och att denna längtan kanske är den starkaste som finns hos människan. Den stora barnlitteraturen kan inte lämna de lyssnande barnen i sticket: En sådan grymhet klarar ingen berättare av som har de lyssnande framför sig.

Jag pratade en eftermiddag med Margareta Norlin. Vi satt i hennes trädgård; det är i vildvuxna trädgårdar det passar bäst att prata om barnböcker. Jag förstod då att jag borde läsa Bettelheim och att det är lika viktigt som att läsa Auerbach. Ju mer jag tänkte på det - ju mer kändes det som om min förståelse av den seriösa vuxenlitteraturen på ett kusligt sätt länge varit halv och författigad: Vuxenlitteratur är, kan jag tänka, bara ett specialfall av det mer grundläggande berättande som klarast framträder i den bästa barnbokslitteraturen och i en urgammal sagoskatt. Den vita stenen exempelvis: Lärarinnans flicka, som bor i det fina huset, möter skomakarens pojke. Men det är i fantasins identitetsförvandlingar de når varandra i ett mötets utopi, Farornas konung och Fiddeli.

Att hålla en bok av plast i mina händer tyckte jag var uppiggande: Man kunde läsa den i regnet såväl som vid ett grisigt matbord. Och pekböckerna: bara enstaka ord på en sida! Som att läsa extremmodernistisk poesi av Ann Jäderlund. Den första berättande bok som min dotter tog till sig var annars Maxböckerna (vem är det nu igen som skrivit dem?). De var särskilt roliga att läsa eftersom de hos mig som högläsare tvingade fram en massa tonfall och röstlägen ur de små magra texterna. Titta Max Potta! Max ledsen. Max glad. Ansträngningen att få de där korta meningarna att ljuda av känslor!

Barn får något religiöst i blicken så fort de stiger in i Disneyland någon mil sydöst om Paris och dit man får ta sig genom grönska och stilla villaförorter med pendeltåget. Reglementet hårt och puritanskt på det väldiga området: förbjudet att ta med egen matsäck! Förbjudet att gå omkring med bar överkropp! Klockan ett på eftermiddagen kom vi dit; vi blev kvar där till sjutiden. Tio miljoner besökare om året. Var och en betalar 220 francs i inträde. Underligt nog är det ju en gammal europeisk sagoskatt som Disney använt sig av - Snövit, Pinocchio, Törnrosa, Robin Hood. Det mesta av det groteska och outrotligt onda i de gamla sagorna försvann emellertid i de tecknade versionerna från kanske femtiotalet och framåt (i Snövit finns det kvar liksom i Pinocciho). Mig gör det inget: Disneys budskap är trots allt både barn- och människovänligt. Själv kände jag mig hemma där på Disneyland. De där figurerna var mina barndomsvänner.

Dodda Gustaf! Vem är det? Det är jag. När jag ska berätta hur det var när jag var liten utan att behöva dras med mig själv. Vad heter hans bästa kompis? Snabbt kommer svaret från min lilla deltagande lyssnerska: Spegel Ola ska han heta. Inte Spegel-Ola - utan Spegel Ola. De flesta föräldrar berättar väl hemmagjorda sagor för sina barn och stannar man bara upp och är beredd att låta barnen göra alla de där inpassen så uppstår en fantastisk situation: Man kommer fortare hem från dagis, stenarna på vägen blir inte hinder, de gamla välbekanta trädens existens djupnar om Spegel Ola någon gång klättrat upp i dem och inte kunde komma ner. Borde inte forskare systematiskt ta reda på vad föräldrar hittar på för egna sagor för sina ungar? I en dikt har jag försökt fånga det där eviga berättandet som kom in i mitt liv när jag fick ett barn:

Berätta! Berätta!
Om vägarna som inte ville bli överkörda
Om degarna som ännu saknade munnar
och som slogs och blev en enda deg
Om dom som varit stenar i tusen år
Om flygande ting och sjökungar
Om den blåa kaninen
den enda som fanns och om
barnen som vände sig hånfullt skrattande efter honom
Har du ramlat i en burk med målarfärg!
Berätta! berätta!

När de egna sagorna blir för fattiga kan man ta till kortversioner av mästersagorna. Vad är vi då för ena, lilla Ellen och jag, när jag berättar om Odysseus som stack ut ögat på Cyklopen som sedan sprang över ön för att ropa på de andra jättarna som trodde han blivit tokig när han skrek "Ingen har stuckit ut ögat på mig? Ingen har lurat mig!" En historia har färdats genom tre årtusenden, från den grekiska övärlden för att landa i en skog i Årsta, där jag går och berättar.

Dagboksanteckning januari 1999: Den som sätter sig ner och berättar en saga för ett mycket litet barn förvandlas till en tusenårig, uråldrig - eller tidlös - varelse. Ögonen blir större, rummet krymper. Och det spelar ingen roll om sagan handlar om Olssons Pastejer eller Askungen eller Emmas första dag på dagis. När berättelsen börjar sjunker saker och ting undan, även ifråga om dessa hemmagjorda nödlösningar till sagor som Ellen hela tiden vill höra. Är det överdrifterna? Upprepningarna? Bara att det är några helt andra det handla om? Sagan om pengen - där är det utropen och omtagningarna, när pengen faller ur pojkens ficka och börjar rulla och rulla. Den gröna speldosan - där är det den vemdiga melodin, den gröna asken och tiden som går. Sagan om ägget: Den kortaste av alla. Bonden hämtar ett ägg i hönshuset och ger det till sin hustru som ska steka ett ägg och försöker knäcka det men det går inte. Det är bara ovanligt starka barn som kan knäcka sådana ägg. Ellen gick i flera dagar och ville att jag skulle hämta det där ägget och ge det till mamma.

Astrid Lindgrens Emilböcker är märkligast hittills i den barnboksvärld jag ännu bara kikat in i. Realism och magi. Berättarens ständiga närvaro. De långa meningarna som inte är vanliga i barnböcker - de kan sträcka sig nästan över en hel sida, som när skymningen faller över marknaden i Vimmerby och alla går omkring och tänker på kometen och beter sig egendomligt därför att de samtidigt är upprymda.

Vi promenerar genom Paris, det är en mycket varm dag. Hur ska vi orka fram till Notre Dame flera kvarter bort? Som tur är visar det sig att Victor Hugos Notre Dame de Paris går utmärkt att berätta på en kvart. Quazimodo, den fulaste och mest föraktade, klamrar sig fast på de stora klockorna som han gett olika namn, kvinnonamn, och gungar fram och tillbaka med dem, lycklig och rusig, högt över Paris. Jag redogör för hur han blir förälskad i Esmeralda. Nu visar det sig förstås att det inte går att få något lyckligt slut på den sagan och därför blir den hängande där mitt i Paris, i våra huvuden. Jag kan ju inte låta Quazimodo förvandlas till en prins, fast det är frestande.